Det är farligt att vara efterklok, del 2: Problemet med topplistor

vinnareVinnare/förlorare, skärmdump från Avanza

Topp tre. Hetaste fonderna just nu. Bästa aktierna i september. Vinnare Stockholmsbörsen. Kärt bart har många namn! Banker och tidningar är pigga på att redovisa vilka värdepapper som har gått allra bäst på sistone. Oftast handlar det om aktier eller fonder, och oftast handlar det om en mycket kort tidsperiod (dagar, veckor eller månader). Vid en första anblick kan det verka harmlöst och till och med nyttigt, men topplistor av det här slaget är problematiska. Vi ska försöka förstå det med hjälp av ett exempel, men först måste vi prata lite om risk och volatilitet.

Risk och möjlig avkastning går hand i hand

Risk är ett centralt begrepp i all sorts värdepappershandel. Risk kan till exempel innebära sannolikheten att ett investerat belopp går förlorat helt, eller att en investering presterar riktigt uselt. Risk är alltså ingen bra sak i sig, men som inom många andra områden måste man ibland våga för att vinna. Riktigt grovt förenklat kan man sammanfatta det såhär:

  • För att få en hög avkastning måste man acceptera en hög risk
  • För att få en låg risk måste man acceptera en låg avkastning

Vissa tillgångar kan betala sig väldigt bra, men tyvärr kommer det med risken att de också går katastrofalt dåligt. Andra tillgångar är förhållandevis säkra och stabila, men då uteblir också de riktigt stora förtjänsterna. Exempel på tillgångar med hög risk är aktier och aktiefonder, medans räntefonder har låg risk. Det finns också instrument som med hjälp av till exempel belåning gör att svängningarna blir ännu större än vanligt, och då är risken väldigt hög. Viktigt här är också att man bör ta hänsyn till hela sin portfölj. Desto mer diversifierad (utspridd på olika tillgångar och branscher), desto lägre blir risken. En portfölj med 100% av innehavet i ett enda startup-företags aktier är kanske inte en bra idé om man vill få ner risken.

Risk är inte alltid dåligt

Risk låter kanske farligt, men det är inget man ska vara rädd för per automatik. En person med stora besparingar och mindre än fem år till pensionen vill rimligen ha en ansenlig del lågrisk-investeringar i sin portfölj, men en ung person som inte behöver sparpengarna förrän om tjugo år eller mer har råd att ha högre risk och kan därför förhoppningsvis tjäna in en större avkastning, eftersom på lång sikt kan svängningarna ridas ut. Risk är inte alltid dåligt, utan snarare en nödvändighet för bra avkastning.

Volatilitet – ett mått på svängningar

Tänk dig två aktier med precis samma resultat över en tidsperiod. Den ena aktien har rört sig med samma takt varje dag, medan den andra har hoppat upp och ned som en berg-och-dalbana. Man säger då att berg-och-dalbaneaktien har större volatilitet. Den pendlar upp och ned med större kraft än den stabila aktien med låg volatilitet. Volatilitet säger ingenting om huruvida en investering går upp eller ned, och är inte samma sak som risk. Dock är måttet besläktat med risk. Rent intuitivt kan man tänka att en aktie som svänger kraftigt medför en större risk att krascha.

Problemet med topplistor

Tillbaka till ämnet. Varför är topplistor så förrädiska? Det har att göra med volatilitet, risk och att vara efterklok. Om vi tänker oss en marknad som består av 100 olika aktier i företag som inte har något med varandra att göra. En gång om dagen uppdateras aktiernas värde, och varje företag har precis samma chans att öka eller minska i värde. Just den här marknaden går dessutom i genomsnitt varken upp eller ner på sikt. Det är alltså lika stor chans att öka tio procent i värde som att minska tio procent i värde. Det enda som skiljer dessa företag från varandra är deras volatilitet, eller spridning på värdeändringarna. Vissa företag kan bara öka eller minska med maximalt 5%, medans andra kan öka eller minska med upp till 20%. Kom ihåg att volatilitet och risk ofta går hand i hand!

Vad händer om vi simulerar denna låtsasmarknad i 100 dagar? Det är precis det som händer i exemplet nedan. Röda staplar har en hög volatilitet och blå staplar har en låg volatilitet.

Kör gärna simuleringen flera gånger. Den är totalt slumpmässig varje gång, men slutar alltid med att sortera tillgångarna efter slutvärde när simuleringen är slut. Vad ser vi då? Vi ser att de aktierna som har gått allra bäst tenderar att vara röda (hög volatilitet)! Det är de röda toppaktierna som hade hamnar på bankernas heta listor! De blå aktierna tenderar att hålla sig närmare marknadens snitt, i det här fallet runt nollstrecket. Så långt allt väl, men nu kommer kruxet. Även de allra sämsta aktierna tenderar också att vara sådana med hög volatilitet! Det är helt enkelt så att höga svängningar kan ge både väldigt bra och väldigt dåliga värden. Med den insikten kan vi nästan förstå varför topplistor är vanskliga, men vi behöver en sista pusselbit:

Det är omöjligt att veta vilka av aktierna som hamnar på botten och vilka som hamnar på toppen!

 

Eftersom ingen (inte ens börsproffsen) kan förutspå framtiden finns det inget som säger att det är samma aktier som kommer att dyka upp på topplistan nästa dag, eller nästa vecka, eller nästa år. Verkligheten är inte långt från simulationen i exemplet, där varje stapel har lika bra chans att hamna i botten som toppen. Lyckligtvis har verklighetens börs den fina egenskapen att den tenderar att gå upp över tid, istället för plus minus noll.

När du ser en topp-tre-lista över de just nu hetaste aktierna ska du tänka på följande:

  • Du ser en lista med aktier som förmodligen har en hög varians, och därmed en hög volatilitet (du ser aktier med röda staplar)
  • Aktier med hög volatilitet innebär ofta en hög risk
  • Det finns inget som säger att en aktie kommer fortsätta att gå bra i framtiden
  • Att konstant följa kortsiktiga topplistor kan leda till dyra handelsavgifter och en dåligt spridd portfölj (och magsår)

Strunta i topplistorna

Mitt råd är att blunda för topplistorna. Sätt upp ett månadssparande med en fast summa, och sprid de långsiktiga investeringarna på en handfull billiga indexfonder. Då kan du sova gott i både med- och motgång.

Det är farligt att vara efterklok, del 1: Att leta mönster

Idag ska vi prata om mönster på värdepappermarknaden. I diagrammet nedan kan man se hur ett värdepapper har utvecklats under en tvåårsperiod. En punkt på linjen representerar innehavets värde för en viss dag, räknat i procent från utgångsvärdet. Lägg noga märke till kurvan, och se vilka trender och mönster du kan hitta. Finns det kanske perioder med tydlig uppgång eller nedgång? Går det att urskilja tydliga toppar, dalar och andra tidpunkter som varit viktiga för utvecklingen? Fundera sedan på när det vore optimalt att sälja, köpa eller behålla detta värdepapper. Testa att trycka på knappen ”ny data!” för att göra om övningen med en ny och fräsch kurva.

Om du är som de flesta andra människor, så var det inte speciellt svårt att hitta tydliga trender. Hjärnan är fenomenal på att hitta mönster i vår omgivning. Vi arbetar konstant med att läsa av och tolka vår omgivning, och det ligger till grund för våra dagliga beslut i såväl nödsituationer som vardag. Men var har detta med värdepappershandel att göra? En del kanske redan har gissat det, men grafen ovan är helt och hållet slumpmässigt genererad. Kurvan ritas genom att varje dag singla en slant, och öka värdet med en procent om det blir krona, och minska värdet om det blir klave. Det finns absolut noll samband mellan vart kurvan var på väg igår och vart den tar vägen idag, och ändå hittar man alla dessa mönster och tendenser. Hjärnan är så bra på att hitta samband att den gör det även när det inte finns några!

I börsvärlden sysslar många med teknisk analys, som grovt förenklat är ett sätt att utifrån historiska data försöka räkna ut trender och mönster och därmed försöka lista ut vad som ska hända härnäst. En analytiker tittar på exempelvis en akties kurva för de senaste månaderna, dagarna, timmarna eller minuterna och använder en stor verktygslåda med mönster för att bestämma vad som är bäst att göra härnäst. Problemet med teknik analys är att den inte fungerar. Den vanliga tumregeln gäller fortfarande – ingen kan på kort sikt förutspå (med någon som helst säkerhet) om börsen kommer gå upp eller ner. Ingen människa, inga mönster och inga algoritmer. Att försöka tolka kurvor likt den ovan är endast en övning i att vara efterklok.

Varför fortsätter man ändå? Varför finns det en enorm mängd professionella handlare som sysslar med sådant här ändå, när de flesta skulle ha lyckats bättre genom att bara investera i index och luta sig tillbaka? Anledningarna är många, men här är några idéer:

Viljan att tro på mönster

Hjärnan är en mönsterigenkännande maskin, som jag nämnde tidigare. Det är lätt att luras att hitta mönster, och lätt att tro att dessa mönster kommer att upprepa sig i framtiden. Slumpmässighet är svår att acceptera.

Partiskhet mot överlevare

Det finns gott om traders som lyckas oerhört bra. Tyvärr finns det oftast ännu fler som lyckas katastrofalt dåligt, men dessa hör man sällan om. Givet den stora mängden aktiva aktiehandlare är det oundvikligt att många har tur med sina analyser och lyckas bra. Det är dessa som ger ut böcker, blir intervjuade i TV och bloggar om senaste tricken. Tyvärr finns det, som med slantsinglingen, inget samband mellan vilka som lyckades förra året och vilka som kommer att lyckas i år.

Möjligheten att bli rik

Att försöka tajma marknaden är en lockande strategi för att ”bli rik snabbt”. Det finns många proffs som lever gott på att sälja in sådana idéer till intet ont anande konsumenter. Tumregel – det går inte att tajma marknaden. Så enkelt är det.

Indirekta förtjänster

Traders som handlar åt andra (till exempel fondförvaltare) behöver inte lyckas bättre än snittet så länge de kan övertyga kunden att de kan det. Tekniska analyser och avancerade verktyg riktade mot konsumenter kan trigga handel åt börsmäklare, och handeln genererar intäkter åt mäklaren i form av courtage. Själva analysen behöver alltså inte vara så bra. Någon tjänar på affären ändå. Tumregel – det är inte du.

Att (inte) förutse det oförutsägbara

Vi människor är väldigt intresserade av framtiden. Vi lyssnar gärna på kunniga yrkespersoner som talar om vilka aktier man ska satsa på, hur bostadsmarknaden kommer att se ut nästa år, vilka långsiktiga effekter ett visst politiskt beslut kommer att få, eller vilket nystartat företag som kommer att bli nästa Google. Det finns ett litet problem, och det är att komplexa saker sällan låter sig förutspås. Inte ens av ”experter”.

Illusionen av skicklighet – experter som inte har en aning

I boken Thinking Fast and Slow berättar psykologen och statistikern Daniel Kahneman ”illusionen av skicklighet och giltighet”. Vi är generellt sett mycket mer självsäkra än vad vi borde, och vi litar alldeles för mycket på förutsägelser och expertis. Kahneman refererar bland annat till en studie som psykologen Philip Tetlock publicerade i sin bok ”Expert Political Judgment: How Good Is It”? Tetlock intervjuade 284 personer vikas yrken innebar bland annat att uttala sig om politiska och ekonomiska trender. De intervjuade kunde alltså vara analytiker, rådgivare, kommentatorer, eller andra typer av experter inom politik eller ekonomi. Dessa experter fick frågor som handlade om huruvida vissa betydelsefulla händelser skulle inträffa under den närmsta tiden. Skulle president X vinna valet i land Y? Kommer marknaden i land Z att bli nästa börsraket? Deltagarna fick också uppskatta sannolikheten för mindre, större, eller oförändrad mängd av effekterna i varje fall. Totalt samlades 80 000 svar in, svar som sedan jämfördes med utfallen en tid senare. Resultatet blev att förutsägelserna var sämre än om man hade satt samma sannolikhet på alla alternativ i alla fall. Resultatet var alltså sämre, i genomsnitt, än om man hade lottat. Kom ihåg att det handlade om människor vars jobb var att leverera förutsägelser och råd! Tetlock slog fast att inom sitt eget område var man åtminstone lite lite bättre än resten av deltagarfältet. Tyvärr är experter ofta överdrivet självsäkra just inom sitt eget område, något som tillsammans med de usla spådomarna gör dem opålitliga och kanske rentav farliga. Experterna visade sig dessutom mindre benägna att erkänna när de hade fel, och kom oftare med bortförklaringar.

(Stycket ovan fritt lånat och översatt från Thinking Fast and Slow av Daniel Kahneman. För den som är mer intresserad av psykologi, statistik, ekonomi, beslutsfattande och mänskligt beteende är boken en guldgruva)

En självsäker expert

Kom ihåg att självsäkerhet inte alltid betyder kunnande!

Förmågan att skylla motgångar på otur eller oförutsägbara händelser och samtidigt räkna framgångar som ett resultat av expertis göder illusionen om skicklighet och giltighet. Det kanske mest lättillgängliga exemplet på ett område där skicklighet är en illusion är den enorma marknaden för börshandel. Gång på gång har det visats att ingen kan konsekvent slå börsindex genom att köpa och sälja värdepapper, men ändå tjänar människor ohyggliga summor pengar på att försöka.

Svarta svanar

Världens finansiella marknader utgör oerhört komplexa system, som man naturligtvis har försökt modellera med det ena sofistikerade verktygen efter det andra sedan urminnes tider. Världspolitiken är ett annat extremt komplex system som sällan låter sig beskrivas i enkla termer – men man försöker. De mest komplexa systemen är ofta de som är mest känsliga för svängningar, eller för oförutsedda händelser. Det är till och med så att de händelser som får allra störst effekt ofta ligger helt utanför alla modeller som för tillfället finns! Ingen hade förutsett att terrorister skulle krascha flygplan i World Trade Center, eller vilka världspolitiska konsekvenser den enskilda händelsen skulle få. Börsen kraschade 2008, men det fanns inte många modeller som hade med att bank efter bank skulle kollapsa. Ett attentat i Sarajevo utlöste indirekt första världskriget.

Liknande händelser kallas ibland för svarta svanar. Begreppet syftar till att om man alltid har sett endast vita svanar, är det lätt att tro att alla svanar är vita. Dock behövs det bara en enda svart svan för att motbevisa hela den teorin! Svarta svanar är oförutsägbara, får stora konsekvenser och har en tendens att generera efterklokhet och efterhandskonstruktioner. Närvaron och effekten av svarta svanar gör att det blir ännu lite vanskligare att försöka förutspå börsens toppar och dalar, eller var och när nästa krig bryter ut.

bell

Nassim Nicholas Taleb har skrivit en hel bok om varför vi borde röra oss bort från modeller som bygger på normalfördelade sannolikheter och små svängningar, och istället förbereda oss för det oförutsägbara. Boken heterThe Black Swan: The Impact of the Highly Improbable.

Är alla förutsägelser bortkastade?

Nej, så behöver det inte vara. Det skulle inte gå att överge alla politiska analyser vind för våg över natten, till exempel. Dock bör man vara medveten om vilka typer av förutsägelser man gör, och att allt arbete kostar tid och pengar. Delar av den tiden och de pengarna kanske hade gjort mer nytta på andra fronter än hopplösa spådomar.

Ska vi sluta analysera saker?

Nej, inte alls. Att förutse morgondagens väder går att göra med precision som åtminstone är bättre än gissningar. Oddssättare inom sportbetting lever på att förutse idrottsresultat och sätta odds med tillräckligt god marginal. Det går att visa att vissa personliga egenskaper och attribut är ärftliga, och så vidare. Dock bör man alltid fråga sig är två saker:

1. Handlar analysen om ett område som låter sig förutses?

Tumregeln är enkel. Ju större komplexitet – desto svårare att förutse. Den lite tråkigare sanningen är att ofta krävs det åratal av ambitiösa studier för att påvisa hur det egentligen ligger till. Det kan dock vara vettigt att utgå från en skeptisk synvinkel.

2. Har personen som uttalar sig rimligen tillgång till relevant data, samt kunskap för att kunna utnyttja den?

Det räcker inte med att området är tillräckligt förutsägbart, det krävs givetvis mycket från analytikerns sida.

Naturlig kaxighet

Fundera lite extra nästa gång en ”expert” uttalar sig om framtiden när det gäller börsen, valresultat, krig, klimat eller bostadsmarknaden. Det finns en god chans att experten presterar sämre än en tärning. Det intressanta med expert-exemplet ovan kanske inte är de usla gissningarna, utan det faktum att alla inblandade fullt och ärligt trodde på sig själva till fullo. Det ligger i människans natur att vara för självsäker, aningen överoptimistisk och inte speciellt självkritisk. Kanske är det ett resultat av att vår blotta existens och överlevnad hittills är en otroligt osannolik händelse (för en utomstående, universell observatör, för oss själva är det självklart). Ibland är det också en förutsättning för utveckling – om alla världens entreprenörer skulle handla fullt rationellt givet oddsen för framgång skulle inte ett enda företag startas. Kanske skulle inga krig startas heller, men det är bara en gissning.