Det visade sig relativt tidigt att jag och Johanna har turen att vara friska och funktionella – efter dryga fyra månaders försök visade graviditetstestet positivt! Johanna påstod att hon känt det på sig den sista veckan innan testet. I vanliga fall hade jag nog avfärdat ett sådant påstående som klassisk efterklokhet, men den här gången tror jag henne. Det var annorlunda.

Som sagt – vi hade tur och det tog sig tidigt. Sex månader är för många väldigt lite i sammanhanget, även om det i ren kalendertid är ganska länge. Man har bara ett litet fönster av tid att lyckas på, och om ingenting händer den månaden måste man vänta. Redan efter två-tre negativa test kan det bli psykiskt jobbigt och påfrestande. När man efter många kvällars funderande, planerande och drömmande bestämmer sig för att det är dags att börja vill man gärna att det ska gå undan. Tyvärr är sanningen att det är svårt att få bättre siffror än cirka 20% chans per månad (förutsatt friskhet och perfekt timing). Hjärtat struntar dock högaktningsfullt i sannolikhetsläran, och varje fruktlös månad som går blir en tung besvikelse.

Därav den stora lyckan när Johanna kommer ut från badrummet med stora glädjetårar i ögonen – nu händer det! Om jag kommer ihåg det rätt satte vi oss på sängen ett tag och mest höll om varandra, men det kan hända att någon av oss fann det lite svårt att sitta still. I efterhand kan jag likna det lite som en födelsedag när man var liten – det var tidigt på morgonen, man befann sig i sängen, peppen var hög och man hade fått presenter innan frukost.

Humöret under dagen blev intressant. Jag själv gick mest runt och flinade på jobbet. Tyvärr är det så att en graviditet är en skör och ömtålig sak, speciellt innan tiden runt tolv veckor. Därför visste vi att vi skulle behöva hålla det hemligt för de allra flesta ganska länge. Några undantag tillåts såklart för att undvika total implosion av känslor! Johanna berättade för sin syster, och jag ringde min vän Erik som har en liten dotter och vid tillfället ett syskon på ingång.

Av Eriks gratulationer och råd vad det ett som fastnade lite mer än de andra:

Du kanske kommer tro att du vet vad som väntar, men det gör du inte. Mamman är mamma från och med nu, men du kommer inte fatta något förrän det är klart och du står där med en liten människa i famnen.

Jag skriver det här nästan ett halvår i efterhand, och jag är övertygad om att Erik har rätt.